Ups and downs...

Ja då var man här igen. Lustigt hur en blogg genast sätter igång ens tankeverksamhet om att man tänker på vad man ska skriva nästa gång.

Ingo måste bara vara i någon slags märklig könsmognad/ettårs-period eller något. Jag står som ett frågetecken och undrar var min hund tagit vägen. I utbyte från yttre rymden (?) har jag fått en helt annan vovve. Den här hunden är nervös utan dess like, helt uppstressad och uppe i varv konstant. Jag och husse skrev ut några stress-artiklar om hundar och kunde ju tyvärr pricka för en hel radda av symptom som Ingo visar, men också (ännu mer tyvärr) stress som vi själva utsätter honom för. Så nu har vi gjort en lång åtgärdslista och hoppas på att det ska hjälpa. Inte minst satsar vi stenhårt på att lära Ingo slappna av. Och det är väl kanske det som gått bäst, att ta fast honom och klappa ner honom i varv. Han är rätt gullig när han står och hänger trött över ens armar och ben när man sitter där på golvet med honom.

Men helt klart är ju i alla fall att han spinner upp i varv mycket fortare än tidigare. Toleransnivån har sänks betydligt och han verkar nästan ligga på gränsen till rabies hela tiden när vi är ute. Samtidigt som han verkar betydligt gladare och piggare och liksom leker självmant med att kasta pinnar hit och dit, jämfört med tidigare när han bara nosade och nosade och nosade. Och så har han blivit mycket mycket gosigare! Han ska nästan alltid ligga i soffan nu med husse och matte, trots att det är trångt. Och sängen som tidigare mest varit ett ställe där man somnar har blivit mer av en heltidssovplats. Och såklart nära nära nära. Helst i mattes knäveck om man ska tolka natten som var. Sitter vi i köket kommer han omgående och lägger sig i sin korg som står bredvid köksbordet.

Samtidigt som han skäller och piper på (mest) mig. Igår var han helt hopplös och matte grät floder över sin knasiga, stressade hund. Vilket säkert var kontraproduktivt eftersom Ingo säkert blev uppspelt och stressade över mattes högst konstiga uppsyn och sätt att vara. Så ofta har jag faktiskt inte gråtit i hans 11 månader långa liv. Men det är bara att kämpa vidare, ta en dag i taget. Som vanligt är han ju världens gulligaste hund, han måste bara snarast möjligast, lära sig att varva ner på egen hand, och inte bli uppvarvad av allt och inget. Nu till exempel ligger han ju och sover i soffan som den lilla gris han är, utan att bevaka om matte rör på sig eller inte. Knäppskalle.

Om nu någon läser och känner igen sin egen hund i denna åldersperiod får ni mer än gärna peppa mig och husse. För det känns ärligt talat lite jobbigt med denna förändring. Vore skönt att höra någon som står på andra sidan den jobbiga perioden som kan med lugna ord säga: jaaa men preciiiis sådär var Ludde, du ska se att Ingo lugnar ner sig om någon månad!

Förresten, inatt hände ngt märkligt. Ingo började gnälla vid 4-tiden om att han ville ut. J-vla valpfasoner tyckte vi tvåbenta och hysjade honom. Jag drömmer att jag går ut med Ingo och han lägger världens hög. 20 min senare vaknar jag igen av att Ingo gnäller och inser att han verkligen måste ut. Så jag klär på mig högst märkliga kläder (linne, munktröja, skinnjacka och löpartajts??) och går ut. Ingo lägger världens hög. Kändes helt absurt att uppleva det jag precis hade drömt om. Sedan fick tyvärr husse också gå ut en gång till eftersom mr bajnödig inte fått baja tillräckligt tydligen....

och på tal om cyklar, som den här bloggen också ska handla om tydligen så har jag blivit bestulen på min stadshojj. Jävligt irriterade. De lyfte bara upp den vägskylt som jag låst fast cykeln vid och tog cykeln. Men men, ska det hända ngn gång på året så är det väl nu när det börjar bli vinter.

ok, hejsvejs. glöm inte att peppa mig förresten.