Det är inte bara cross på hösten. Igår cyklade jag mountainbike med en sammanslutning som brukar köra på tisdagar. Mtb är kul, men igår var det
1. Blött (=halt)
2. Mörkt (=svårt)
Jag var i alla fall vid gott mod och tänkte att det inte skulle bli några problem då jag liksom har konditionen. Men oj, vad jag bedrog mig. Även om det gick relativt långsamt fick jag stressa för att hänga med på den hala mörka tekniska stigen (ibland var det inte ens nån stig). Inte för att man blir avhakad på samma sätt som på landsväg, men om man kom efter så hade man ingen aning om vilken väg man skulle cykla för att ta sig ur eländet. Alltså var det bara att trotsa sina överlevnadsinstinkter och haka på. Stundtals var jag mycket uppgiven och arg. Jag gjorde en praktvurpa som i princip hade kunnat sluta hur illa som helst. Men. Jag lever och fick förhoppningsvis en väldigt bra tekniklektion. Typ såhär mörkt var det:
Det är även trevliga hundpromenader på hösten tydligen. Jag och Ingo promenerade till hundstigen på andra sidan Årstaviken på lunchen. Det är väldigt kul att se Ingo kuta på alla prassliga gula löv. Han var mycket duktig och kom när jag kallade på honom. En halvincident var väl när han stack iväg i full kareta efter en tillfällig koppling. Jag trodde att han typ skulle stå utanför porten och vänta på mig när jag kom hem. Men han stannade till efter 150 meter och då kunde jag göra en snygg inkallning på honom. Jag övade flera gånger på att gömma mig. Det var lustigt att se hans reaktion. Han blir så orolig när han märker att husse eller matte är borta. Det är bra. Han ska hålla sig i närheten. Här är en höstbild på Ingo från söndagens pincherträff med pappa och morbröder. Han ser lycklig ut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar