Det sista inlägget.

Det är med stor sorg och vemod jag skriver det här inlägget. Jag och Fredrik har gemensamt tagit beslutet att inte ha kvar vår älskade Ingo.

Ingo kom till oss den 2 januari 2008 från Lilla Enebys I-kull. Jag tackade ja till en svart hanvalp på stående fot i telefon med Ulf bara några dagar efter att jag lämnat in en intresseanmälan till dem på mail, och kunde inte motstå frågan om valp.

Vi hämtade hem en av de större hanvalparna och han blev min och vår ögonsten från allra första stund. Vi upplevde 1,5 månad med honom innan vi skulle resa 3 veckor till USA. Dagen innan var avfärd var jag och Ingo med om en olycka som förändrade mycket av mitt liv i alla fall, även om Ingo nog var rätt oberörd. Vi hämtade hem en stor kille från hundhotellet där Ingo hade visat upp sina första vaktbeteenden.

Våren 2008 handlade mest om valpliv med valpkurs, lydnadskurs och personspårskurs i kombination med att försöka få livet att gå ihop med tider och Ingos osäkerhetsbeteenden. Sommaren var en ganska jobbig tid med hundpsykologinkallning och en dissonans mellan mig och Fredrik hur pass allvarligt det var ställt med Ingos beteende.

Så kom hösten och vi gjorde en problemhundsutredning på Ingo och fick massa bra tips. Samtidigt blev jag tvungen för försörjningens skull ta ett deltidsjobb som innebar en otrolig belastning på Fredriks jobb och vår fritid som behövde planeras in i minsta detalj varje dag. Ingo beteenden blev i vissa avseenden bättre, men han blev också sämre i vissa när det gällde vaktbeteenden och osäkerhetsbeteenden. Under tiden kämpade vi med vår omgivning för att få dem att anpassa sig till Ingo och vi blandade allt jobbigt med jätteroliga stunder.


Vintern och våren fortsatte i ungefär samma anda. Ingo gjorde vissa framsteg, vissa bakslag kom med jämna mellanrum, vårt liv tillsammans blev alltmer tillkämpat och svårt att få till en vardag som vi trivdes med. Vi provade rallylydnad under maj och det var bland det roligaste jag provat med Ingo. Vi fick en fantastisk kontakt och han gillade verkligen att jobba med mig och Fredrik. Även under sommaren 2008 när vi la en del personspår visade han stort prov på att kunna koncentrera sig och jobba på bra.

I takt med att det blev svårare och svårare att få vardagen att fungera för oss känslomässigt såväl som tidsmässigt, kom vi till slut till en brytpunkt i förra veckan att vi var tvungna att ta ett jättesvårt beslut.

Vi kan inte leva det liv som krävs för ett värdigt hundliv. Och Ingo passar inte in i det liv vi vill leva med sociala aktiviteter, syskonbarn som far omkring och ett ganska upptaget fritidsliv. Vi har ingen möjlighet att ge Ingo allt det vi vill ge honom. Det är lätt att vara efterklok, för egentligen hade vi inte rätt möjligheter från början till en hund. Och jag var nog lite naiv när jag trodde att det skulle bli lättare att anpassa sig än det blev. Beslutet är väl övervägt, även om det kan tyckas komma plötsligt, och det är ett beslut vi är nöjda med även om vi faller i gråt flera gånger om dagen just nu.

Vi kommer att minnas allt fint med Ingo, alla kurser, vår rallylydnadsdebut, alla pinscherfnatt, alla gånger han varit under sängen och härjat, alla pussar och mysiga sovstunder hemma, alla keliga stunder i soffan, alla pinscherpromenader, alla busiga upptåg, alla kommandon vi lärt honom, allt som är fint och mysigt att komma ihåg. Vi har levt med Ingo i ett år och 5 månader, han blir 1 år och 7 månader på söndag. Det var fruktansvärt jobbiga dagar, det var fantastiska dagar. Vi har gjort allt vi kunnat och kämpat som djur för allas väl och ve, men nu lämnar vi över stafettpinnen och hoppas på att hans nästa hem efter en period hos Lilla Enebys igen blir varaktigt och det bästa för honom.

För er som har frågor om Ingo eller om vårt beslut får gärna maila mig på helenahugosson@gmail.com. Bloggen kommer finnas kvar under ett tag för den nya ägaren/ägarna men kommer att tas bort under hösten.

Fredrik kommer att skriva vidare om sin träning genom http://www.livetgenomenrosadimma.blogspot.com där man kan läsa om fler av Cycle Corner-cyklisternas tränings- och tävlingsliv.

kul

Vi har arrangerade cykelträningar på tisdagar och torsdagar. Kul att det vanligen regnar på just de dagarna.

Söndagen

Lat söndag, men ändå händelserik. Först tävling med Ingo, om vilken man kan läsa nedan. Det var ganska gött att vara och kolla på tävlingen, men nästa gång måste vi ha med oss solstolar samt egen fika. Mycket fika. Klart nybörjarmisstag där.
Ett annat nybörjarmisstag var kanske att inte knalla runt lite mer på området med Ingo. Dock var detta svårt att genomföra. Bakom banan satt det en massa jävla banditer till rallylydnadskärringar i bästa störningsposition. Det var smalt och omöjligt att kunna strosa förbi där. De hade givetvis beräknat detta med precision. Deras hundjävlar fick givetvis tillräckligt med tid på "våran" sida, men vi kunde ju inte gå förbi dem för att avdramatisera deras förbannade fikahörna. Sedan väsnades de så att deras byrackor började skälla och därmed bli ännu mer intressanta för oss fair play-anhängare. Säkerligen godkänt enligt reglementet, men ändå jävligt beräknande och fult gjort. Nästa gång ska jag ta med en massa löptiks-kiss som Ingo har tröttnat på och sprida ut över hela banan. Så att de får smaka på egen medicin så att säga.

Annars blev det en tur till Älgö med cykeln. Där är väldigt fint och jag fick 1.5 timme på mig att varva ner från Ingos fusk-tävling. Vi körde med god fart och körde på i backarna, men ändå så att det inte blev obekvämt. Skönt det.

På kvällen blev det alltså grillning hos Helenas föräldrar. Mycket gott och trevligt. Kul också att Ingo skötte sig fint. Får han vara ifred verkar han funka bättre.

referatet

Ja, nu har ju kära husse redan avslöjat hur det gick, så någon värst spännande blogg kan ju inte detta bli. Men hur som helst.

Vi åkte i alla fall iväg med en solsömnig hund vid halvtio-tiden, fick vända efter en kvart eftersom vi glömt vaccinationsintygen och stressa som fan för att hinna. Men det var ju hur lugnt som helst ändå med tiden. Skönt det. Väl framme så var det väl ett 30-tal hundar på plats och Ingo var sååååå intresserad av dessa. Den enda han fick hälsa på var dock pinschern Balder som också skulle tävla, men Balder tyckte Ingo var en tönt och började morra och skälla och så var det hälsandet över.

Vi tog plats i skuggan mellan en massa andra hundar och Ingo tittade, å tittade, å tittade, å tittade lite till. Om någon hund rörde på sig så tittade han igen. Eftersom vi var där redan kl elva, och var ekipage nummer 20 så hade vi en låååång väntan framför oss. Innan vi åkte dit hade vi som plan att åka därifrån, men Ingo fann sig så bra och la sig ner och chillade rätt omgående, så då såg vi ingen anledning till det.

1,5 timma senare... så var det alltså dags för oss att köra. Ingo var rastad, förmodligen astörstig och hungrig eftersom han inte bemödar sig med sådant när han inte är hemma... (om det inte är havs/sjö-vatten för det är alltid jättegott) Han verkade på hugget eftersom han var så less på att bara ligga still, och bacon-bitarna jag matade honom med innan tävlingen satte fart på honom! Yes tänkte jag. Men tji fick jag. Han började att kasta ner nosen i backen vid infarten till tävlingsområdet där det fanns massa godis förmodligen från tidigare hundar. (hur kan man ha godis efter tävlingen när man inte får ha godis under tävlingens gång...?) Väl inne på tävlingen så var han väldigt ofokuserad och mer sugen på att pinka än att ha koll på mig, men till slut satte han sig ner och glodde på mig. Lite orutin, för jag hade nog kunnat vänta lite med att gå in för att förkorta tiden när jag väntade på att domaren skulle bli redo.

Nåväl, vi fick vårt varsågoda och vi satte igång. Ingo drog direkt iväg till gräset vid sidan om. Suck. Vi konstrade väl i säkert två-tre minuter med sträckt koppel för att få kontakt sinsemellan och komma igång. Men så bar det plötsligt iväg och Ingo på alldeles för lång avstånd från mig, men vi genomförde säkert 5-6 skyltar med bravur! Duktiga Ingo! Han verkade väldigt förvirrad över vad han skulle göra, och det kändes lite sådär att inte få belöna honom med mer än rösten. Sedan hade vi fått upp farten och det gick riktigt hyggligt! Men så kom vi till hörnan där tant-gänget med golden-hundarna satt. Fan. Ingo bara frös på stället och man såg hur han tänkte: "oj. hundar. jag har inte sett er förut." Och så stod han där.

Ja, jag hade säkert petat på honom tidigare, och jag visste inte att man blev diskad, jag trodde det var poängavdrag, men jag hade nog inte gjort annorlunda ändå. Jaja, jag försökte med allt för att få med mig honom, och till slut insåg han att hundarna satt där de satt och att han inte skulle få hälsa. Så han följde motvilligt med och gjorde något dåligt försök på någon skylt. Sedan struntade vi i sista och vi kutade i mål tillsammans och fick någon avmätt applåd från övriga tävlanden.

Jag hade jätteroligt ute på banan, och som domaren sa på prisutdelningen att hon var lite besviken över folk som suckade på sina hundar när de gjorde om ett hinder, så gjorde i alla fall inte jag det. Jag skrattade åt Ingo som bara stod och glodde på hundarna han inte sett förut under tävlingsdagen, och jag var verkligen i hjärtat glad över hans prestation! Han jobbade jätteduktigt när han inte var distraherad av annat... :-) Det är ju det som är det svåra för en disträ pinscher.

Rolig tävlingsdebut! coolt också att det var en chihuahua som vann allsammans!! Sedan var det extra bra miljöträning för Ingo som skötte sig exemplariskt! Visst gick han också igång på ngn skällning när alla hundar började skälla på en större hund som verkade provocera alla där, men annars var han en supercool kille.

På kvällen fick han bonus med att träffa mina föräldrars hund. Fast jag vet inte om han är så förtjust i henne. Rabies fick han så fort han blev lös i trädgården och så jagades han av Sally, som man kan likna vid en hysterisk groupie på Ingo. :-) Sedan fick han chilla själv på balkongen när vi käkade där, och Sally fick ett försök att sitta bunden en bit ifrån, men groupie-ylen var för jobbiga för att min mamma klarade av dem, så Sally fick husarrest istället. En innehållsrik söndag.

Idag ska Ingo på dagis, och egentligen hade jag hellre haft honom hemma i lugn och ro, men men, så är det ibland. Tisdag blir också dagis.