Surkärring på promenad

Idag blev det en sen förmiddagspromenad med Ingo till andra sidan Årstaviken. Där finns ett bra hundspår som man kan gå med hunden lös. Där är det accepterat att ha hunden lös och man måste inte ha lika benhård inkallning på vovven som man bör ha i vanliga fall. Folk har i alla fall mer överseende där.
På vägen dit skulle vi passera hammarbyslussen och på bron såg jag henne. Surkärringen. Hon hade två hundar med sig. Jag tyckte att det var lite jobbigt eftersom Ingo blir mer fokuserad på andra hundar i hans närvaro än på mig. Men det är bara att gilla läget och gå på andra gångbanan. Inget jätteproblem för mig. För surkärringen verkade det vara det. Hon vände sig om och skrek ut en fråga som jag antog handlade om vilken sida jag skulle gå på. Jag tänkte direkt "jävla kärring". Jag gick i alla fall över vägen och hoppades att hon inte skulle till samma skogsområde som jag.
Det var ganska mycket folk ute, joggare, hundägare, cyklister osv. Jag började få lite småpanik då jag gärna ville släppa Ingo utan att riskera att han skulle stöta på en massa folk.
När vi kommit en bit in på spåret var vi i alla fall ensamma och då kopplade jag lös honom. Han fräste iväg, men höll ändå koll på mig. Det känns verkligen skönt. Innan vi kom upp till kolonistugorna kallade jag in honom (det funkade) och kopplade honom. Efter kolonistugorna kom vi ikapp ett gammalt par med en spanienhund som Ingo fick resja med. Hon skällde hela tiden och Ingo hade rabies. Efter ett tag ser jag någon i vegetationen. Ingo ser personen också och skuttar fram, asglad och lycklig. Det är surkärringen. Jag misslyckas med inkallningen, men Ingo går i alla fall inte hela vägen fram. Till slut kommer Ingo tillbaka och jag kopplar honom. Surkärringen står kvar i skogen med sina hundar och är sur. Jävla kärring.
Ett tag senare möter vi värsta flocken. Tre hundar som far omkring i skogen. Spanienhunden fortsätter, men Ingo får vara med och leka. De kutar runt som fan i skogen. De var två rumänienhundar och en "vanlig" svenskhund. De hade väldigt kul tills Ingo och den ena rumänienhunden kutar bort mot en kommande person. Surkärringen såklart. Hon börjar gorma om att vi måste flytta på oss eftersom hon ska vara i skogen. Rumänienhundmatten börjar tjafsa tillbaka lite, och jag tycker att hela skiten är pinsam. Man ska såklart ha koll på sin hund, men ingen hund är 100%-ig. Ingo var väldigt duktig och kom när jag kallade. Det var surkärringen som hade svårt med sina hundar och jag förstår om hon var frustrerad över att inte kunna ha sina hundar lösa. Hade hon släppt dem hade de säkerligen flugit på våra hundar. Om jag inte litar på Ingo för dagen eller om jag bedömmer att han kan skrämma folk så har jag honom kopplad den dagen. Jag blir ingen surkärring. Hon borde åka till Tyresta eller Nackareservatet och gå "off the beaten track" för att slippa risken att stöta på nån när hon tränar sina hundar. Nu ville hon ha skogen för sig själv. Surkärring. Man ska visa hänsyn och i möjligaste mån optimera skogsbesöket för alla. Men man ska inte behöva flytta på sig om det inte är man själv som äger problemet.

Ingo hade i alla fall väldigt kul med den ena rumänienhunden och de fortsatte att leka när vi flyttat oss 100 demonstrativa metrar. De brottades och rullade runt och fick ryck och hade kul helt enkelt. Det var en mycket bra promenad.
Han tar sig, Signore Inguini!