Årsta-promenaden

Igår var alltså Ingo på Årsta-promenad.
Det tar ganska precis en timme att genomföra promenaden om man inte stannar extra i skogen. En kvart att gå dit, 30 minuter lös i skogen, och slutligen en kvart hem igen.
Vägen dit är ganska enkel och Ingo borde nästa veta vart vi är på väg. Dock verkar han inte vara riktigt så förväntansfull som det står i alla hundtidningar att hunden ska vara när den är på väg till parken eller vart nu promenaden brukar bära. Han är antingen väldigt bra på att mörka eller så fattar han helt enkelt inte vart han är på väg. Eller så tycker han att det är lika kul att gå på vägen till Årsta-promenaden. Det tar i alla fall en kvart att gå dit.
På vägen dit går man under en viadukt som har en ganska hög "betongslänt". Den gillar Ingo. Han försöker markera revir på betongpelarna som står mitt i "slänten", men det lutar för mycket för att han ska kunna lyfta på benet. Kul kul!
OK. När vi kom fram till promenaden brukar jag vänta med att släppa Ingo tills vi kommer upp en bit från det vanliga promenad- och joggingspåret. Allt för att undvika de flesta störningarna. När jag släppte Ingo tog han det förvånande lungt och gick i princip bakom mig hela vägen upp till första skogspartiet. Vanligen brukar han fräsa iväg så att barr och löv yr, men nu hade han stenkoll på mig så att jag inte skulle hinna gömma mig som jag brukar. Det är en bra utveckling. När man lyckas gömma sig blir han väldigt orolig och rusar tillbaka i spåret för att tvärnita när han passerat gömstället och sedan nöjt trippa fram och få sin belöning.
Igår var han bara olydig två gånger. Ena gången blev han lite väl närgången på en joggare som utövade work out. Han var även nere på joggnspåret och härjade. Dock utan att antasta någon. Han verkar ha fått en sundare inställning till okända människor.
Andra gången var på vägen tillbaka. När jag släppte honom efter kolonilotterna rusade han som vanligt ner i skogspartiet. Jag ser då ett rådjur som korsar tio meter framför Ingo. Jag väljer att inte kalla tillbaka honom, och jag hoppas att han inte sett det. Jag tror faktiskt inte att han såg det för han passerade bara stället där djuret korsade stigen. Full fräs fortfarande. Men nu tvärnitar han och vänder på en femöring så att löven sprutar om honom. Tillbaka till stället där rådjuret korsade och in i skogen med benen brett isär för stabilitetens skull. FAN, tänkte jag. Nu får jag vänta tills det blir mörkt på honom. Jag visslade en gång och hoppades på det bästa. Några sekunder senare ser jag fåntratt-Ingo farandes nere i slänten. Jag kallar på honom, och jo, han kommer. Otroligt! Jag är beredd att tömma alla mina fickor på godis och ge honom samtidigt som jag kopplar, men han bara passerar mig och tar ett varv till. Suck.... Turligt nog tog han bara just ett varv till. Han kom tillbaka direkt och fick allt godis utom en bit och sedan gick vi hem.
På kvällen slocknade Ingo helt och låg och grisade i soffan när husse kollade på parlamentet och på film.