Ingobingobongo

Ja, eftersom nu husse tagit upp vår negativa sida av Ingo vill jag nog nyansera den lite. Visserligen skulle hela livshistorien för Ingo ta flera scrollar i besittning och det kan vi väl bespara de få läsare vi eventuellt har.

Hur som helst, Ingo har tyvärr utvecklats till en nervös och osäker vovve. Samtidigt som han är en stabil och cool kille som klarar småbarn som skriker, grävmaskiner, utryckningsfordon, m.m. utan att ens blinka. Men i en kombination när han blir för trött och uppspelt har han svårt att acceptera att omgivningen inte är kontrollerbar. Om han förut tyckte det var jobbigt med besök hemma, är det inga problem längre. Däremot går han lättare upp i varv och har börjat tycka att hans korg är hans lilla skyddade zon där ingen helst ska röra sig. VAKT VAKT kanske någon skriker, men det är inte det som det handlar om. De ynkliga pipskall han får till i närheten av sin korg handlar om att han är trött och känner sig trängd.

99,99 % av Ingos vakna tid är han en underbar liten skruttplutt. Men den där sista promillen gör så ont i hjärtat hos främst matte, men även hos husse. Det är ett beteende som är helt oacceptabelt, men svårast just för att det ibland skrämmer människor runt omkring. Och också för att man stöter på människor som har sin syn på saken och gärna framför den med en högst bister, viktig och menande uppsyn. Ofta har dessa människor ett gammeldags synsätt med att man ska kasta nyckelknippor, skrämma hunden eller visa vem som bestämmer.

Eftersom husse nu publicerade sitt inlägg igår är det ute i etern, och jag ska inte sticka under stol med att jag skäms över det här. Jag ville så gärna vara en "lyckad" hundägare med en trygg, cool och rolig hund som avgudade mig över allt annat. Kanske är det bra, kanske öppnar detta upp för fler diskussioner och ett mer öppet prat-klimat om hundars ibland negativa sidor. Alla bär vi väl på drömmen om det perfekta hundägarskapet och den underbara hunden och kanske inte vågar berätta allt. Suvi är ju en föregångare med sin blogg om Sniff.

Samtidigt vill man ju inte lägga FÖR stor vikt vid detta inför andra, för man vill inte skapa onödig reservation för vår hund som skapar dåliga vibbar i möten med honom. Och så blir det lätt så att man glömmer allt det positiva med honom.

Som husse skrev: vi ska fanimej göra den här hunden till den hund vi ville ha från början. Om det går att läka själsliga sår hos hittehundar, gatuhundar m.m. måste det ju gå att få ordning på en 10 månaders valp som "bara" är osäker och rädd??!!

Nåväl, nu ligger han i sin korg och är sådär urgullig som han alltid är. Han är mattes ögonsten och allt ska nog gå vägen, man behöver bara få lufta sig lite ibland - skrika ut lite frustration och blöta huvudkudden med några tårar så att man orkar ta nya tag.