men jösses...

Vår hund kan ju faktiskt betydligt mer än bara sitt och ligg... får be husse filma oss när vi kör slalom och lite tuffare grejer...

Jag har haft 2,5 dag med Ingo utan husse och det har varit väldigt mysigt. Jag har haft som ambition att ladda upp bilder från söndagens hundträff, men antingen har lusten trytit eller så har tiden gjort det. I tisdags var det ju ingen superdag, om jag nu minns rätt, men den följdes av en helt underbar hunddag.

Jag var ledig från alla mina jobb (jag tog mig ledigt och njöt i fulla muggar) och var en sådan där matte som alla bara avundas. Jag och vovven gick efter morgonrundan på långpromenad på 2 h. Vi övade kontakt i massor, gå fot och han gick utan att dra det minsta. Helt fantastiskt. Jag njöt verkligen. Och alla hundar runt omkring verkade helt ointressanta för Ingo som bara hade ögon för matte (och hennes godis...). Vi gick till en hundrastgård och tiden var perfekt för det var bara en basenjihanne på 2 år när vi kom. Jag var lite nyfiken på Ingos reaktion eftersom han har varit lite konstig mot hundar på sistone, men de kom bra överens även om det inte blev någon riktig lek. Sedan kom en blandisvalp på 5 mån och drog upp tempot ordentligt! :-) På vägen hem träffade vi Linda som har Akira, men hon doggy-walkade en hanhund som inte gillade hanhundar, så vi bytte bara några ord om våra hundars väl och ve.

På eftermiddagen blev det långpromenad på 1,5 timma med Ingos polare Algot, mini-bullterriern. Ingo var lika super och fick visa upp sina trick för Algot och matte och matten blev i alla fall impad. Algot höll en högst nonchalant min och visade inga tecken på att bli imponerad. Jag tror han var avundsjuk eftersom han tittade bort och nosade. Vid en äng blev vi påsprungna av en bullterrier/amstaff? som också var den som sprang på Ingo häromkvällen. Han blir oerhört stressad av hundar som bara springer fram, och även denna gång morrade han lite innan han fattade att det var lek på gång. Hårdare tag i fortsättningen när det gäller framrusande hundar, hur det nu ska vara möjligt...

Natten spenderade Ingo tätt tätt inpå mig, först nere vid fötterna, avancerade uppåt mer och mer och tillslut låg han raklång längs med min mage med tassar och huvud lutade över min kropp. Gissa om jag smalt i morse när jag upptäckte det?? Jag snoosade flera gånger bara för att njuta av ögonblicket.

Idag var en riktigt tråkig dag för jag brottades med min mupp-dator som inte ville göra som jag ville. Ingo var dock väldigt förstående och la sitt lilla huvud på mitt knä, mellan datorn och en mugg, och på datorn, för att visa sina sympatier för mitt hårslitande. På promenaden blev han dock påflugen av en hund (som var lös, varför i HELVETE har man en hund lös om den inte gillar hanhundar?!?!?!?!) och efter det var ju Ingo lite spattig såklart och skällde och for lite i kopplet efter två stackars kvinnor. Inte så nära att de blev rädda, och tack o lov viftar ju Ingo på svansen när han gör det här, så han ser förhoppningsvis inte så farlig ut... men men, ju äldre han blir, ju mer lär man sig ju om honom och vad som gör att saker går fel. Frågan är ju bara hur man hindrar en lös hund att komma fram till min kopplade hund, när min hund vill hälsa på den hunden som kommer... ?? tips??

Nu ska jag snart komma hem och träffa både Fredrik och Ingo! Och dricka min kanna te som jag börjat göra varje kväll. :-)