kompensering

Nu blev det helt plötsligt två inlägg med 100% hund. Dags att väga tillbaka vippbrädet lite. Träning alltså. I tisdags spelade jag innefotboll med några kollegor. Jag trodde att jag var Alessandro del Piero. Innan vi började spela. Efter en bollkontakt insåg jag att jag aldrig någonsin skulle kunna göra det med bollen som jag tänkt mig i min hjärna. Fötterna kan helt enkelt inte utföra det som jag vill.
I skallen ser jag framför mig hur jag tar emot en höjdboll på bröstet i medelhög fart, lägger ner på vänsterfoten och föser framåt. Sedan accelererar jag, gör en överstegsfint och passerar sista motståndarbacken. Innan jag skjuter bollen i mål utför jag en sulfint för att lura målvakten. Allt mjukt, följsamt och fint. I hjärnan alltså. På riktigt blev det typ: spring framåt och skrik efter bollen. En lös enkel boll kommer rullades. Jag trampar på bollen och ramlar.
Jag trodde inte att jag var så dålig. FAN också.

Igår var det löpintervaller. Det är jag i alla fall bra på. Vi sprang på banan bakom Hammarbybacken i snö. Bara det är tufft. Förra veckan körde jag och Mattias tydligen lite väl hårt, så övriga föreslog att vi denna gång skulle förlänga intervallen, men minska intensiteten. Nu blev budet 1000-metare med ett tempo kring 3:40. 5 stycken med cirka en minuts aktiv vila. Jag lade dem på cirka 3:30 istället med en sista på 3:20, bara för att klämma till lite på slutet. Det kändes väldigt bra och bekvämt och jag hoppas att detta verkligen ger något i slutändan.