Idag skulle jag cykla distans. Det betyder att man är borta länge. Alltså måste Ingo vara ensam länge. För att få honom att acceptera det gick vi en promenad till Årstaskogen på morgonen. På vägen dit kändes han bra, så jag hoppades på en kul och nyttig promenad. Han fick gå lös hela vägen från vattnet, upp genom skogen, bakom kolonilotterna (fusk egentligen) och sedan in i den riktiga skogen och tillbaka. Han var lite seg eftersom han hela tiden dröjde kvar bakom mig. Det gjorde iofs att jag kunde gömma mig bra, men trist var att Ingo bara sket i mig under låååång tid. Han gillade hellre att stå och käka gräs och mossa än att vara orolig för att husse var borta. Skithund! Han var i alla fall lydig och harmonisk under promenaden och det är det viktigaste just nu. På vägen tillbaka lyckades han i alla fall springa fram till en äldre dam som varv ute med sin mops. Han var mest intresserad av mopsen, så det var väl OK i alla fall. Det är grymt svårt att stoppa honom när han fått nos på en annan hund, men så är det tydligen med alla hundar.
När vi kom hem började jag byta om medan Ingo fick lugna sig. Därefter somnade han i den obäddade sängen:
Det var alltså läge att dra iväg för att köra distans på den nyligen vinterkittade crossen. Fina nya skärmar och kompislapp! Jag var iväg i fyra timmar och en kvart och cykade effektivt hela tiden. Bra alltså! Inte för länge för Ingo heller. Jag hade en låg och fin puls (snitt 130 kanske), men blev utmattad på slutet och hade svårt att hålla den höga kadens som jag bestämt att jag ska ha på distanspassen i vinter. Såklart för att jag inte åt något under passet. Kanske är det dåligt men kanske också bra för något. Hur som helst var det ett bra pass. När jag kom hem var jag glad över att jag hade sparat lite godis från gårdagen. Sedan blev det en stoooor portion mat och sedan ut med Inguini.
Ingo välkomnade mig inte utan låg på rygg i soffan och undrade vem fan jag var:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar