torsdag 4 juni 2009

Det sista inlägget.


Det är med stor sorg och vemod jag skriver det här inlägget. Jag och Fredrik har gemensamt tagit beslutet att inte ha kvar vår älskade Ingo.

Ingo kom till oss den 2 januari 2008 från Lilla Enebys I-kull. Jag tackade ja till en svart hanvalp på stående fot i telefon med Ulf bara några dagar efter att jag lämnat in en intresseanmälan till dem på mail, och kunde inte motstå frågan om valp.
Vi hämtade hem en av de större hanvalparna och han blev min och vår ögonsten från allra första stund. Vi upplevde 1,5 månad med honom innan vi skulle resa 3 veckor till USA. Dagen innan var avfärd var jag och Ingo med om en olycka som förändrade mycket av mitt liv i alla fall, även om Ingo nog var rätt oberörd. Vi hämtade hem en stor kille från hundhotellet där Ingo hade visat upp sina första vaktbeteenden.


Våren 2008 handlade mest om valpliv med valpkurs, lydnadskurs och personspårskurs i kombination med att försöka få livet att gå ihop med tider och Ingos osäkerhetsbeteenden. Sommaren var en ganska jobbig tid med hundpsykologinkallning och en dissonans mellan mig och Fredrik hur pass allvarligt det var ställt med Ingos beteende.

Så kom hösten och vi gjorde en problemhundsutredning på Ingo och fick massa bra tips. Samtidigt blev jag tvungen för försörjningens skull ta ett deltidsjobb som innebar en otrolig belastning på Fredriks jobb och vår fritid som behövde planeras in i minsta detalj varje dag. Ingo beteenden blev i vissa avseenden bättre, men han blev också sämre i vissa när det gällde vaktbeteenden och osäkerhetsbeteenden. Under tiden kämpade vi med vår omgivning för att få dem att anpassa sig till Ingo och vi blandade allt jobbigt med jätteroliga stunder.


Vintern och våren fortsatte i ungefär samma anda. Ingo gjorde vissa framsteg, vissa bakslag kom med jämna mellanrum, vårt liv tillsammans blev alltmer tillkämpat och svårt att få till en vardag som vi trivdes med. Vi provade rallylydnad under maj och det var bland det roligaste jag provat med Ingo. Vi fick en fantastisk kontakt och han gillade verkligen att jobba med mig och Fredrik. Även under sommaren 2008 när vi la en del personspår visade han stort prov på att kunna koncentrera sig och jobba på bra.


I takt med att det blev svårare och svårare att få vardagen att fungera för oss känslomässigt såväl som tidsmässigt, kom vi till slut till en brytpunkt i förra veckan att vi var tvungna att ta ett jättesvårt beslut.

Vi kan inte leva det liv som krävs för ett värdigt hundliv. Och Ingo passar inte in i det liv vi vill leva med sociala aktiviteter, syskonbarn som far omkring och ett ganska upptaget fritidsliv. Vi har ingen möjlighet att ge Ingo allt det vi vill ge honom. Det är lätt att vara efterklok, för egentligen hade vi inte rätt möjligheter från början till en hund. Och jag var nog lite naiv när jag trodde att det skulle bli lättare att anpassa sig än det blev. Beslutet är väl övervägt, även om det kan tyckas komma plötsligt, och det är ett beslut vi är nöjda med även om vi faller i gråt flera gånger om dagen just nu.

Vi kommer att minnas allt fint med Ingo, alla kurser, vår rallylydnadsdebut, alla pinscherfnatt, alla gånger han varit under sängen och härjat, alla pussar och mysiga sovstunder hemma, alla keliga stunder i soffan, alla pinscherpromenader, alla busiga upptåg, alla kommandon vi lärt honom, allt som är fint och mysigt att komma ihåg. Vi har levt med Ingo i ett år och 5 månader, han blir 1 år och 7 månader på söndag. Det var fruktansvärt jobbiga dagar, det var fantastiska dagar. Vi har gjort allt vi kunnat och kämpat som djur för allas väl och ve, men nu lämnar vi över stafettpinnen och hoppas på att hans nästa hem efter en period hos Lilla Enebys igen blir varaktigt och det bästa för honom.

För er som har frågor om Ingo eller om vårt beslut får gärna maila mig på helenahugosson@gmail.com. Bloggen kommer finnas kvar under ett tag för den nya ägaren/ägarna men kommer att tas bort under hösten.
Fredrik kommer att skriva vidare om sin träning genom http://www.livetgenomenrosadimma.blogspot.com där man kan läsa om fler av Cycle Corner-cyklisternas tränings- och tävlingsliv.

4 kommentarer:

Suvi sa...

Oj, jag blev överraskad av detta besked, men kanske inte jättechockad. Jag vet ju själv hur krävande det kan vara med en osäker hund.
Jag tror nog ni gjort ert bästa med Ingo och hoppas förstås han får komma till en bra familj som har tiden och engagemanget som ju krävs.

Lite sorgligt känns det förstås, jag har uppskattat er blogg för då har jag känt att jag varit i gott sällskap, så att säga.

Ta hand om er och lycka till med allt!

Sanna & Kelly sa...

Oj oj oj då, detta kom faktiskt som en rejäl överraskning! Även om jag förstås väl vet både hur fulla scheman ni båda har och om Ingos svårigheter.

Vilket svårt beslut, stackars er! Och om ni känner att det är det rätta så är det förstås det, hur tufft det än känns nu.

Har han redan åkt eller? Annars så skulle det vara trevligt att träffa er och honom en sista gång. Säg till i så fall. Kanske en lånkis?

Frida sa...

Åh, fina Ingo! Jag får direkt impulsen att säga att jag tar honom, men det är nog en dålig idé. Jag hoppas han hittar en superbra ny familj och att ni inte känner dåligt samvete över att lämna bort honom!

Emma sa...

Jättetråkigt beslut, men jag förstår er. Ibland måste man fundera om det är värt allt, att ha kvar hunden eller att förhållandet ryker.

Jag hoppas att det kommer att kännas lättare för er efter hand och givetvis hoppas jag att Ingo hamnar i ett bra hem. Kanske en gård ute på landet, det vore ju toppen!

Måste slutligen skriva att jag blev förvånad över beskrivningen av Ingo på pinschersektionen.se. Okomplicerad är inget ord jag skulle använda efter att ha läst om hur ni kämpat! Med tanke på den beskrivningen så hoppas jag att de som har Ingo nu är ärliga mot de nya ägarna! För Ingos bästa!