att våga

Igår vågade jag.
På rundan runt Ingarö blev det ganska hård körning. Vid Skurubron fick vi meddelandet att Matti hade punkterat vid Slussen och bara skulle fixa det innan han kom. Elit väntade på honom medan övriga stack i förväg. Dock blev det ingen Matti och vi körde ut mot Brunn i en samlad och fin grupp. Stort och ganska hårt lagtempo hela vågen ut och lagom till vi var framme i Brunn kom vi ikapp seniorerna och veteranerna. Vi i elit fortsatte och direkt ut på varvet och det blev väldigt hårt nästan direkt. Alla attackerade som galningar och små grupper bildades som körde om varandra och utbytte medlemmar huller om buller. När folk var som tröttast attackerades det helst. Full fart hela tiden. FULL fart alltså. Jag trampade nästan ut 53-11 flera gånger.
Jag hade fina ben och vara med på det mesta. Jag hade tur att övriga också var spaka när vi närmade oss den sista backen. Innan den hade Janne och Manne attackerat och jag tog hela luckan själv. Alla andra verkade vara spytrötta bakom mig så ingen gjorde det mest givna rycket av alla; "Attacken i Sista Backen". Tack vara det överlevde jag till spurten vid Brunn. Anfall är alltså bästa försvar.
Sedan skickade vi på allt vad vi hade till Gustavsberg innan det blev lite mer moderat lagtempo till Nacka. I spurten upp mot Sicka Bro kom jag tvåa och lyckades i alla fall kränka Emil som liksom "Aaaahhhhhuuummffff..." och sen dog han! :)

Det är så kul med dessa rundor. Halvkramp i vaderna, värkande ben och ändå så tar man i lite till. Som pappa brukar såga efter en inline-runda: FAN vad kul det är!