träning å åter träning

Men denna gång för Ingo.

I tisdags träffade jag och Ingo vår hundtränare Linda från Hundtänk. Det var hon som gjorde problemhundsutredningen på Ingo och som följt oss nu i 7-8 månader. Vi övade ju sist på att klicka och skvallra på människor i koppel och tanken var att öva detta på längre avstånd igår.

Vi träffades vid Hornstull och gick till Långholmen där man dels får ha hundar lösa och dels stöta på människor som överlag är mer hundvänliga än andra. Vi började med att ha Ingo i långlina och öva "ping-pong-inkallning" dvs att hans belöning inte kommer från mig utan från att jag kastar den lite hit och dit. Var väl mest en övning för slöa hundar, men för Ingo blev det en liten övning i att hallå, du är inte ensam nu utan ska hänga på mig. Typ. Så började vi gå. Linan blev bara krånglig så jag kopplade loss honom.

Då stötte vi på fyra lösa hundar varav en var en tjurig tik som sa åt Ingo på skarpen. Men han var duktig och stannade innan och jag gav varsågod för att inte förlora kommandot. Han följde med fint men ville gärna sticka iväg långt i förväg. Så då blev det lite straff-koppel ett tag och buttra miner för att få Ingo att förstå att han inte kan blåsa på hur som helst när jag ropar på honom. Väl lös igen blev vi alla överraskade av ett par joggare, så Ingo buffade ngn gång på dem och satte tassarna på en joggare. Men de var coola och Ingo kom till mig när jag ropade. Men där skulle jag ha markerat tydligare att det han gjorde var fel, dvs gå emot Ingo och ryta till. Måste dock utveckla det mer med Linda, för det får ju inte bli att Ingo tror att jag också skäller på joggaren.

Vi tog på långlinan igen och efter en inkallning fick Ingo en leksaksbelöning och tydligen var han väldigt sugen på att rasa av sig och döda trasan. Helt klart värt att tänka på och göra mer, dels för att bli roligare som matte men också för honom att få släppa spänningar i kroppen och huvudet. Nyttigt. Vi övade sedan lite hundmöten och han var duktig men började bli trött. Förresten innan de lösa hundarna passerade vi två byggjobbare med Ingo lös men vid min sida. Det kändes coolt.

Vi övade också på att kunna bromsa Ingo. Dvs att när han börjar komma för långt ifrån mig kunna säga åt honom att sakta ner. I trappor brukar jag säga "luuuuugn" för att han inte ska rusa på. Men här blev mest naturligt att säga "ah ah ah". En gång funkade det klockrent, men sen verkade han bli för trött i huvudet. Sedan (fortfarande på långlina) ville han fram och skälla på en man som satt på en bänk, men jag röt ifrån och bannade honom och det funkade! Han hejdade sig och följde mig vid sidan istället. Tjoho!

Ja sedan var vi i princip färdiga. Bussresorna gick jättebra också, jag är alltid lite extra nervös för hur fullt det kan vara och sedan han skällde på en kvinna är jag alltid på min vakt när någon sätter sig i närheten av Ingo men han kunde inte ha brytt sig mindre.

Annars är jag mest sur på mina föräldrar eftersom de uppenbarligen vägrar att överkomma sin rädsla för Ingo. Mamma är lat och orkar inte ha två hundar under några timmar en vecka när Fredrik är bortrest och jag måste jobba några pass. Och pappa är rädd för att Ingo ska bita honom och vägrar göra något åt saken. Resultatet? Ja, det tråkiga att vi inte kommer att vara där särskilt ofta. Inte Öland heller och det gör nog mest ont i hjärtat. Jag älskar mitt Öland men så länge situationen inte ändras kommer det inte vara roligt att vara där samtidigt som mamma och pappa.